Livet är svart och vitt

Vänner & Familj

Längtar varje dag så himla mycket till att åka till stugan i Varberg. Det är verkligen familjens trygga punkt, vår fristad. Jag och mamma sa alltid, nu åker vi till Varberg, där är allt bra, där mår vi bra.
I Varberg kommer inget åt oss, vi är skyddade från allt. Vi i familjen har alltid älskat att vara här, då jag har varit här hela min uppväxt i alltifrån husvagn, villavagn, husbil och nu stuga.
Där finns allt det fina och nu finns mamma alltid där med oss. Även att vi inte kan se henne kan vi känna henne. Det är fortfarande familjen plats, vårt paradis 🤍

Livet är så konstigt. Innan detta hemska hände, innan mamma slets ifrån mig var allt i livet så underbart. Man levde på sina dagar, alla motgångar kunde man ta sig igenom, all glädje dansade man sig igenom och alla ens nära och kära fanns för runtomkring en. Man jobbade, man hade sin fritid och livet bara rullade på.
Men på en sekund, utan att man vet om det kan livet ändras. Allt det fina man levde i och hade runtomkring sig var borta på en sekund. Helt plötsligt skulle livet aldrig mer bli som det varit. Det går verkligen inte förstå detta förrän man själv varit med om det.

Jag har också varit den som låg och läste sådana här texter som folk skrivit. Såg på tv vad som hade hänt alla. Lyssnade på människor som berättat om sina hemska livshistorier. Ja, man lyssnar och man hör vad de säger. Man känner medlidande. Men sedan försvinner det och man går vidare med sitt liv igen. Man kanske åker och hämtar sina barn i skolan, man går med hunden och på helgen åker man och äter mat hos sina föräldrar. Även att man hör hemska saker från andra håll och tror att man förstår sig på vad de går igenom. Så kan man verkligen inte förstå det på riktigt förrän man är där själv. Man tror, ”detta händer inte mig”. Att hela ens liv rycks ifrån en på en sekund. Och helt plötsligt blir allt svart och man börjar leva på låtsas, som i en slags dimma, som en dröm man aldrig vaknat upp ifrån.

Alla runtomkring en tror man lever på som vanligt. Att man skrattar på riktigt, jobbar på riktigt, är med människor på riktigt.

Men i själva verket är allt en dimma. Allt runtomkring en snurrar. Man är inte här på riktigt. Man försöker bara göra det man vet att man alltid tyckt varit kul men nu utan mening. Jag hoppas att jag en dag kommer kunna känna mening. Och tycka det jag en dag tyckte var roligt är roligt igen.

När jag var liten sprang jag runt och lekte i mammas och pappas hus, jag sprang i trädgården och lekte med mina fina små kaniner, jag gick till skolan med min ryggsäck och vinkade hejdå till mamma i fönstret. När jag kom hem från skolan var pappa i garaget och fixade och han satte upp massa gungor i våra träd på trädgården. Jag och min bror sprang runt och hade detektivklubbar överallt och spanade på alla som gick förbi trädgården.

När jag ville fick jag åka till farmor och sova, det var det bästa jag visste. Hon delade ett tvåvåningshus med sin syster, Julianna, så när jag kom dit hade jag som två stycken farmor och vi hade så mysigt och åt glass och tittade på vilket tv-program jag ville.
När mamma åkte till Aneby och jobbade fick jag hänga med henne och vara hos mormor och morfar på dagen. Där fick jag alltid mormors goda köttbullar och sedan gå på gymnastik på eftermiddagarna som var mitt fritidsintresse då, som jag älskade detta!
Fick också vara med mamma på musikskolan där hon var musiklärare och lärde mig massa instrument 🤍

Nu när jag blivit äldre gör man allt tillsammans i familjen på ett annat sätt. Jag och mamma åkte på spa, vi pratade inredning, skönhet och annat roligt tillsammans. Vi bara älskade att fånga alla soltimmar i solstolen på somrarna.

Jag och min bror är bästa vänner och hittar på allt möjligt tillsammans. Umgås flera gånger i veckan.

Jag och pappa pratar om allt möjligt tillsammans. Han hjälper mig med mina bilar och vi skrattar om allt tillsammans.

Ja, livet leker. Och när man är mitt i det, då mår man så bra. Man skrattar, brinner för det man gör och man bara tänker, woow så bra jag har det och vad jag älskar alla runtomkring mig! Man tänker inte att man en dag inte kommer ha något av detta.

Men öppna ögonen, se vad du har framför dig och lev för varje sekund och för dom du älskar.
Slösa inte tid på människor som inte ger dig den gnistan i livet som just DU vill ha.
Jag har alltid varit överallt och varit glad för andras skull även om de inte varit de snällaste. Men nu, nu har man lärt sig vad livet är, man har märkt hur kort det är. Ingenting varar för evigt. Du kan prata med någon du älskar idag och utan förvarning är personen inte där imorgon. Livet är orättvist, men det är också viktigt att man inte glömmer det. Att man inte glömmer hur skört livet faktiskt är 🤍


Nu idag, kan jag le upp mot himlen, mot dom jag älskar och tänka att jag varje dag, i hela mitt liv, gjorde allt för dom. Jag har aldrig valt bort dom jag älskar för någon som inte brydde sig om mig eller gjort något för mig. Jag vet att jag har levt alla sekunder med dom så mycket jag kunnat och gett dom all min kärlek.

Men idag springer jag inte på trädgården längre och jagar tjuvar, mina kaniner och min hund Molle kan jag inte längre gosa med. Min fina extrafarmor Julianna kan jag inte äta glass tillsammans med. Farmor minns inte längre det hon en gång mindes så hon och jag kan inte längre prata om roliga minnen tillsammans.
Mormor står inte längre i fönstret och tittar efter mig när jag går bort mot gymnastiken.
Morfar är 97 år och jag älskar att han finns här än idag.
Min fina älskade mamma står inte längre i fönster och vinkar åt mig när jag går till skolan, eller nu när jag varit och hälsat på. Vi kan inte heller åka på spa tillsammans eller sola i stugan på somrarna.
Jag kan inte längre åka till mina föräldrar och äta middag på helgerna.
Jag har ingen mamma som kan hjälpa mig välja bröllopsklänning en vacker och dag och ingen som mina eventuella barn kan kalla mormor.

Men det man inte får glömma nu. Det som får mig att ställa mig upp varje dag.
Det är dom som fortfarande finns hos oss, hos mig. Dom som lever, dom som älskar mig.
Mormor älskar mig, farmor älskar mig (det kan hon säga fortfarande och det betyder allt), min morfar finns här och älskar mig, lilla Julianna älskar mig, min mamma älskar mig.
Och även om alla inte är här och kan säga det, så ska jag ändå leva för dom. För oavsett var människorna är i världen, så älskar dom en lika mycket från den platsen de befinner sig på.
Jag hoppas att de är under de fina vita träden i Nangiala 🤍
Men det jag vet, här på jorden är att man ska leva för dom som älskar en.

Jag älskar er 🤍
Ni ger mig färg i livet 💕

Gillar